att livet går upp och ner vet väl varenda människa.. Men är det inte märkligt hur det vissa veckor kan vara hur lugnt som helst och sen bara smäller det till och allt händer på en gång.. Just ett sånt skov är jag inne i nu,, Vissa dagar hoppas jag på att jag verkligen kommer ur detta skov utan att hamna på psyket.. Nu låter det kanske värre än det är men sanningen är den att jag tänkt tanken att nu bryter jag ihop.. Men samtidigt är det ju bara riliga saker som händer så hur kan det då bli såååå hysteriskt...
Ja det började nog dra ihop sig rejält för ca 2 veckor sen,, Fringer och säger at than gått en plats på en jobbresa han inte skulle få plats på och frågar om det går bra.. Absolut säger jag ( as always) klart du ska ta chansen,, han åker mogronen därpå vilket är ons och kommer hem fredagkväll.. Behöver jag ens säga vad barnen tyckte.. O är ju hemmakär så det är galet så hon grinade efter pappa varje kväll och middag typ. E som är lite mindre hemmakär grät bara vid middag ... hur som så går ons och barnen somnar tillslut.. när min käre man är borta så kan jag inte sova.. sitter upp hur länge som helst och bara gör inget.. Äter onyttiga saker är nåt jag oxå brukar har för mig,,,, Bra egenskap det där.. ;) vi kommer till torsdagkväll och E börjar klaga över magont. O gråter som vanligt över pappan som är borta.. F ringer hem ochhör hur det är och jag svara att jo allt är kanonfint